Startsidan                               Busis                           Våra hundar

Och Busis bodde i Värmland. Och jag praktiserade i den lagård där Busis var född och där hon bodde tillsammans med
sin mamma och 70 mjölkkor. Det var sommaren 1962 och jag hade aldrig hört talas om västgötaspetsar.

 

Jag blev helt förälskad i Busis och bad att få köpa henne. Lagårdsförmannen som ägde Cora och Busis hade behållit
henne med tanken att hon skulle bli hans nästa vallhund så han sa nej. Men han gjorde ett avgörande misstag - en
dag tyckte han att Busis skulle stanna i lagården när vi gick ut med korna. Han satte för första gången halsband på
henne och tjudrade henne vid väggen vid hundkorgen. När vi kom tillbaka släppte han henne, men hon gick inte i
närheten av honom igen! Då ändrade han sig och Busis fick följa med mig hem. Koppel avskydde hon länge, men det
var sällan man behövde koppel till henne. Jag bodde då i Stockholm, men Busis lärde sig att aldrig passera en trottoar-
kant utan tillstånd. Och på kommandot "gå här" höll hon sig inom en radie av ca ½ meter från mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                  På den här bilden är Busis 10 år (hon blev närmare 16 år). 
                                                  Hon har grånat i ansiktet, men hon är inte så ljus i bringan som det ser ut -
                                                  blixtar förvränger färgerna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Busis var smäcker i kroppen - ännu tunnare än Tuva - men hennes färgsättning och pälstyp påminner mycket om Tuvas.
Det bidrog nog till att jag omedelbart föll för Tuva, trots att jag hade bestämt mig för att fundera på om jag skulle köpa
en nästan ettårig tik eller vänta på en valp. Busis hade också ett mycket älskvärt sätt som gjorde att även personer som
normalt inte tyckte så mycket om hundar älskade henne.

 

 

Busis' pappa hette Hedetorpets Pajas och hennes mamma Rödagårdens Cora. Hon fick 1964 tillsammans med Hans
Nobels första västgöte Valdemar tre stycken valpar - två helvita (Bianca och Linlugg) och en grå (Bråkis). Om någon
som läser detta vet mer om vad som hände dem när de lämnat mig vore det roligt med ett telefonsamtal eller någon
annan kontakt!

 

 

Cora bodde i lagården, men Bäckis (lagårdsförmannen) berättade att en gång kom Cora mitt i natten till det hus där
han bodde och skällde som besatt. Han sade åt henne att gå och lägga sig, men Cora lyssnade inte på det örat. OK,
tänkte han, hon kommer kanske inte in igen i lagården, jag får gå och öppna åt henne. Det var bara att kliva upp, få
på sig litet kläder och gå ut i natten. Han öppnade lagårdsdörren för att släppa in Cora, men hon var ändå inte nöjd!
Vad han än sade så tvingade hon honom att följa med in i lagården. Där gick hon före och visade honom en ko som
lagt sig tillrätta för att kalva. Men – hon hade lagt sig med rumpan mot en pelare och då kunde ju inte kalven komma
ut. Eftersom Cora var en västgötaspets begrep hon det besvärliga läget och insåg att här måste husse hjälpa till antingen
han ville eller inte.
Tack vare Cora gick kalvningen bra och både Bäckis och jag fick en hälsosam respekt för västgötaspetsens intelligens.