Tuva

            

Lill-Tegens Tuva Tusensköna
f. 14 aug. 2003 d. 10 aug 2017

Pappa: Grålötens Yngve Yfront Mamma: Danga’s Cruella de Ville-M

Tuva kom till oss en vacker sommardag. Hon var den första ”vätte” jag köpt sedan min älskade Busis somnade in c:a 30 år tidigare. Att konkurrera med minnet av Busis var verkligen en tuff uppgift, men Tuva överträffade mina vildaste förhoppningar. Hon tog omedelbart plats i centrum av mitt hjärta och där har hon stannat. Hon har fört in en glädje i vårt hem som ingen hund tidigare kunnat göra.

Tuva har ett otroligt uttrycksfullt ansikte. Hon är en glad, tillgiven och energisk hund som är full av upptåg. Allt måste undersökas och om matte tycker att det inte är nödvändigt att utforska skogen just nu blir hon snabbt stendöv. När hon gjort sina utforskningar kommer hon hem – efter en till två timmar! Hon har haft roligt medan mattes naglar förkortats…  Mellan ”upptäcktsresorna” är hon exemplariskt lydig.

Utseendemässigt är hon smal och smidig. Domarna kallar det ibland ”tunn benstomme” men den håller för skutt genom fönstret och nära två meter ned följt av ”olaga utflykt”. Själv föredrar jag en smidig hund framför en kloss, men det är en fråga om smak. Av hennes telningar är det bara Bea som ärvt hennes kroppsform, grabbarna och Lyra är kraftigare. Den enda gång hon fällt päls påtagligt var när hon fick ett (för henne) olämpligt foder, annars hårar hon inte mer än vad matte och husse gör.

Året innan Tuva kom till oss var jag beredd att skaffa en västgötaspets, men när jag föreslog det för min man svarade han ”Det räcker med EN hund i huset”. Tja, man måste ju vara överens, så jag fick vänta. Så dog vår förra hund och Tuva flyttade hit. Efter några veckor insåg jag att jag måste ha en valp efter henne som trygghet om det skulle hända henne något. Till min stora förvåning svarade min man att det var OK. Det blev två valpar kvar och jag ville ha en valp till… Vad sade då min man? ”Tre eller fyra spelar väl ingen roll. De är ju så lätta.”

Det är inte bara mitt hjärta som Tuva och hennes telningar har intagit! Till och med mina svågrar, som annars inte är så förtjusta i hundar, älskar Tuva. Hon är helt enkelt så otroligt charmig att det är svårt att inte älska henne.

Tuva har fått två valpkullar som presenteras under egna sidor: Divina Comedia-kullen 2006 och Stjärn-kullen 2009. Dessutom Tjuvkullen 2013.

Tuva är en beräknande liten slyna med egna idéer 🙂  När hon insåg att jag hade bestämt att hon var för gammal för fler valpkullar (hon var 7 år då) gick hon bakom ryggen på mig och blev dräktig med någon av mina hanar – hennes son eller dotterson. Jag vet ännu inte inte vilken av dem. Hon dolde det så väl att jag inte såg vad som höll på att hända förrän det var för sent för abort. Eftersom jag minskat på maten i tron att hon började bli tjock – i verkligheten var hon undernärd! – behövde hon ett kejsarsnitt men var ändå spänstig nog för att hoppa över barngrinden fyra dagar senare! Det blev tre hanar och en tik. Än så länge ser alla friska och fina ut och jag ska DNA-testa hela gänget för att se vem det är som pappa…

DNA-analysen tog tid. Det var ju så mycket som var lika eftersom de tänkbara hanarna är mycket nära släkt, även med Tuva. Så småningom stod det klart att det var Ville som var den skyldige. Bra så till vida som att han är den bättre av dem. Illa eftersom han var närmast släkt. Valparna är i alla fall friska, pigga och mycket energiska. Det är nog den roligaste kull jag haft. OM man har avelstankar bör man tänka både en och två gånger eftersom man absolut inte bör använda en hund som har samma förfäder som dessa. Som sällskapshund har det däremot ingen betydelse.

Cushing som är en obotlig sjukdom som dock kan klaras med livslång medicinering har nu drabbat även Tuva. Hon har fått en definitiv diagnos och har påbörjat en behandling i lågdos. Hittills ser det bra ut – Tuva verkar helt återställd och inga biverkningar. Hoppas det kan förbli så och att hon förblir lika pigg och glad resten av sin naturliga livstid!

När medicineringen var stabil fick Tuva flytta till min syster i Stockholm. Hon hade ju förlorat sin Sunny till Cushing och Tuva kunde få ett gott pensionärsliv med två alldeles egna människor utan konkurrens från mina andra hundar. Visst saknar jag henne, men hon och hennes människor mår bra av varandra och jag slipper ha dåligt samvete för att hon får för litet tid. Med andra ord vinst för alla parter.

Vid tolv års ålder är hon (nästan) lika pigg som när hon kom till mig! Och vid ”Stora Stockholm” i december blev hon tvåa i veteranklassen, slagen bara av Nora 🙂  Min tanke med att anmäla henne var att visa publiken hur pigga våra veteraner kan vara – det var allt, hon har aldrig gått särskilt bra på utställningar. Men nu fick hon både Excellent och sitt första Ck!

10/7 2017 Tuva hade röda flytningar igår kväll och Loulou ringde mig för att höra vad det kunde vara (Tuva hade löpt för drygt en månad sedan). Jag misstänkte att det kunde vara en livmoderinflammation. När Loulou pratade med veterinären sade de att hon kunde vänta till idag på morgonen.
Undersökningen visade att min gissning var korrekt. Vi diskuterade fram och tillbaka men kom till sist fram till att en operation är en risk i sig och att operera en hund som har Cushing och är 14 år (på tio dagar när) inte är försvarbart. Tuva fick följa med hem så att Stig och Peter med familj fick säga adjö till henne. Hon fick massor av godis – nu fanns det inga skäl att hålla igen. Och sedan åkte de tillbaka till veterinären där hon fick sluta sitt liv glad och nöjd med flaggan i topp. Hon kremerades och är nu (2019) gravsatt mellan Bea och Ville.